Läs detta!!!

"Men här i Sverige lever vi nästan som vanligt utan lockdowns..."



I morse ställde jag klockan som vanligt för att gå upp och gå med min son till skolan. En skola som nu är ett Fort Knox där föräldrar nu får komma innanför dörrarna en gång/termin för att rensa och sortera bland sitt barns kläder. Det sitter stora lappar på dörrarna att vi inte är välkomna in. Barnen pratar om "corona-säkert".  



Sen gick jag inte till mitt arbete. För där har vår VD bett oss att inte vara. Därför sitter jag hemma och arbetar. Vissa kollegor jag tidigare mött dagligen har jag nu inte sett på knappt ett år. Vi möts inte på möten 20 personer och äter en bull-ängd längre. Nu ligger jag i soffan med datorn i famnen och lyssnar på mötet och dricker mitt eget kaffe.
När jag ska hämta mitt barn skickar jag ett sms till skolan att skicka ut honom till mig. Jag vet inte ens vem som svarar på sms:et men ibland får jag ett "gilla" och ibland en smiley.



Vi går och handlar. Fast egentligen ska man inte säga "vi", för "handla ensam" står det utanför affären. Där inne sitter också en räknare som ser till att det inte är mer än 60 personer inne samtidigt. Jag är nummer 43. Det finns tejpade markeringar i golvet i vilka rutor jag förväntas befinna sig. Många har munskydd på sig inne i butiken. Det finns flaskor med handsprit och höga plastskydd mellan mig och kassörskan. 



Vi cyklar till simskolan. I det stora badhuset med äventyrsbad sitter rep med avspärrningar om hur man går in och ut. Vi kommer in enbart en halvtimme innan simskolan börjar, annars är badhuset otillgängligt för oss. Personal sitter utanför omklädningsrummet och kollar så det inte är för många där inne.Föräldrar med munskydd väntar på sina barn som simmar. 
Vi cyklar hem. Det finns tejpade uppmaningar om att hålla avstånd ute på gatan. 


Vi är sena. Tur att vi handlat mat för efter klockan 20.00 finns inga restauranger öppet. Inte någonstans. Inte ens för att ta en kaffe. 


En "helt vanlig dag" har passerat.


"Det råder en pandemi, vi måste hålla i och hålla ut"


Det råder en ovanligt smittsam influensa. Som tur var med väldigt låg dödlighet.Just nu råder t ex underdödlighet totalt sett i Sverige. Kanske man kan tro på Statistiska centralbyrån?
"Tomas Johansson har arbetat på SCB länge och var med om de stora influensaepidemierna på 1990- och 2010-talet. De orsakade en betydligt större dödlighet i befolkningen än covid-19. Ett exempel är influensasäsongen 2012 som i förhållande till befolkningen slog hårdare än covid-19."
Någon som minns de tuffa restriktionerna 2012 pga att "människor dör"? Nej, inte jag heller...


Faktum är att de rättigheter vi tagit för givna. Att resa fritt. Vara på restaurang tills vi vill gå hem. Bada i badhus. Gå till vårt arbete. Åka till IKEA med familjen. Demonstrera för våra rättigheter. Det är rättigheter som snabbare än blixten tagits ifrån oss och som kommer komma tillbaka/kommer tillbaka med olika former av restriktioner. Och då blir vi plötsligt glada för det. Ungefär som när en fånge sitter isolerad och sen slipper isoleringen. Visst, det blir bättre, men han är fortfarande fånge.


Det var inte gratis eller utan kamp att demonstrationsrätten grundlagsskyddas. Men vad hände nu? Jo en "tillfällig" pandemilag står plötsligt över detta. 


Jag kan säga att jag aldrig haft större lust att demonstrera någon 1a maj än denna...
För nu står någon form av "tvångs-vaccinering" för dörren också. Där människor ska delas upp i grupper där VIP-gruppen tagit en eller flera sprutor. Tänker inte diskutera vaccinet men snälla, folk både smittar och smittas av Covid -19 med vaccinet så vad ger NÅGON rätt att dela upp folk i grupper utifrån detta?! Och HUR tycker vi att detta är okej? Är vi så rädda? 



Jag hoppas jag ha fel om allt ovan. Att jag skrattar åt detta om ett år och säger "oj vad jag var dyster och konspiratorisk".
Jag hoppas influensan tar slut. Jag hoppas varenda frihet och rättighet jag haft bara kommer att trilla tillbaka utan att jag behöver göra något (men nämn gärna för mig när i historien det fungerat på det sättet...)


 
Tänker så ofta på när jag för 15 år sedan skrattade åt och smygfotade en asiatisk man i munskydd på Bangkoks flygplats. För att det såg så roligt ut. 


Det skrattet är sååååå långt långt borta nu... 


Tack för att du orkade läsa.


Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Lisbet Sultan » ALP-diet, hur går det ? :  ”Är intresserad”

  • Runep » Semester i Spanien!:  ”https://www.dn.se/sthlm/smittan-okar-i-stockholm-for-femte-veckan-i-rad/”

  • Catarina Sörensen » Semester i Spanien!:  ”Låter härligt, det är du värd!”

  • Åsa » Kvinna under 70...:  ”mRNA-vaccintekniken bygger på många års forskning när man utvecklat vaccin för b..”

  • andreas » Tid med 4-veckors bebis...:  ”Bra skrivet! Vi känner igen oss så mycket i det du skriver! Känns omöjligt att f..”

  • Åsa » Kvinna under 70...:  ”Coronavaccinet är ingen ny "uppfinning" utan man har forskat på coronavirusvacci..”

  • Åsa » Kvinna under 70...:  ”Jag skulle inte okritiskt svälja något som Anti vaxx-förespråkaren Mercola säger..”

  • Nisse Hult » Kvinna under 70...:  ”https://blogs.mercola.com/sites/vitalvotes/archive/2021/06/17/report-vaccinated-..”

  • Berit Malmström » Livets lärdomar :  ”Jag förstår ditt tänk, började inte ta vaccin mot säsongsinfluensa förrän jag fy..”

  • Tea » Jag är trögfattad...?:  ”Bra skrivet! Litar på mitt immunförsvar. Hade rödahund 1980, tog därför aldrig v..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln