En dag...

När folk säger ”det här jävla året som varit” tänker jag hela tiden först ”aha, har du också haft det jobbigt, typ haft en man som blev galen och stack och du fick riva upp dig och ditt barn till ny miljö och starta om ditt liv?”.

Sen visar det sig att aha, de pratar ”bara” om Corona… (ja såklart finns det de som hade det värre än jag också men det är inte de jag pratar om just nu…).
 
Jag ska vara helt komplett ärlig. Är nära galenskap vissa dagar känns det som.

Som nu när jag sitter med årets tråkigaste arbetsuppgifter och inte ens har kollegor att skratta med. Jag klarar det knappt. Och då menar jag på riktigt. Jag hotar mig själv att inte få kaffe innan jag gjort klart en viss sak. Jag tar en promenad. Jag lovar mig själv någon trevlig belöning. Det spelar ingen roll. Det är en kamp. Inte bara att ”bita ihop och göra” som det brukar. Mitt dopamin räcker inte...

Sen känns det som att jag är omgiven av mängder av zombies som bara med monoton röst säger ”det är som det är nu” och ”man ska ju inte träffas nu” eller ”snart kommer vaccinationen”...
Jag vill skaka och ruska om dem och be dem ta sig samman och bara bete sig normalt. Men det får jag ju inte för då är jag närmare än 2 meter och det ”ska man ju inte”…
 
På ett sätt mår jag mycket bättre nu än för två månader sedan när jag fick dåligt samvete av att gå på Ica eller Apoteket och tänkte hela tiden ”man ska inte, man bör inte” och retade mig på människor som gjorde ”som de ville”.
Nu har jag ju släppt det helt. Försöker ”leva normalt” i en helt onormal värld och det är lite ensamt här…
Jag stör mig inte på något som någon annan gör och det är otroligt skönt.
Som tur är har jag några få personer omkring mig som faktiskt också beter sig ganska normalt och som man kan ”leka vanligt liv” med i korta stunder här och var. Det räddar mig. Det och promenaderna.
Promenaderna tog mig ur ångesten för ett år sen och de gör allt lättare nu också. Och jag tänker att det blir bättre i morgon.
Det blir det nästan alltid.