Separation -snart ett år senare...

Det finns en tid för allt. En tid för ilska och handling. En tid för sorg. En tid för glädje.

Jag har separerat förut. Vi var vänner. Vi gjorde det med respekt.
Vi är fortfarande vänner med den största respekt gentemot varandra. Det var ändå jobbigt och svårt.
Men det är så jag alltid sett det och så jag trott att det fungerat i livet ”Eftersom jag är vettig och vill bete mig bra mot andra kommer andra bete sig bra gentemot mig”.
Sen hamnade jag i något som kanske kanske händer andra avlägset men ”det skulle aldrig hända mig”.

Någon som sagt sig älska dig krossar ditt hjärta och beter sig sedan som att du är boven i dramat. DET var traumat. Chocken. Det hemskaste. Att det inte fanns ett ”vi” som skulle lösa en kris-situation. Utan det fanns jag och en person som inte ville samarbeta eller lösa något.
Ändå hade jag styrka. Styrka att handla och lösa problem. Min drivkraft var rättvisa. Det här var fan inte rätt. Och jag var fruktansvärt arg. Fruktansvärt. Arg. Tårarna fanns. Men ilskan var det största. Och den gjorde mig stark. Den gjorde att jag tog mig upp och tog mig framåt.

En av mina vänner sa i samma vecka som otroheten uppdagades att ”lös bara problem nu. Var formell. Du kan tänka på dig själv om kanske 1 år”.

Det lät helt orimligt, omänskligt och avlägset. Men nu har snart det där året gått. Och jag tänker på mig själv. Alltid på Eric först. Men sen på mig själv. Vad mår jag bra av? Vem mår jag bra av?
Det har varit en krokig stig, ingen rak enkel väg. Jag har gjort snedsteg. Gjort saker som inte varit jättebra. Inte alltid orkat vara vuxen. Inte alltid sagt det rätta.
Men precis som med kosten där avsteg sker så kvarstår alltid riktningen.
Jag vet vart jag ska. Jag ska framåt. Och jag ska ha ett bra liv utifrån de förutsättningar jag har fått. Och jag försöker välja att se det positiva. Det finns massor med positiva saker. Och livet går vidare. Kanske inte på det sätt som du trott. Men på ett annat sätt. Och i förlängningen kan det visa sig att det blir bättre än du någonsin kunnat föreställa dig.

Tack till ilskan för handlingskraften du gav.
Nu ser jag fram emot lugnet och glädjen.