Ljuset i ögonen återvänder

9 månader efter otrohet, skilsmässa, husförsäljning, flytt och ett nytt liv finns ljus i ögonen igen.
Och igår hade jag den ”sista” av tre fester som jag väljer att kalla ”skilsmässofester”.


Nej. Det är verkligen inte något att fira. Det var/är ett trauma. En sorg. Stress bortom allt jag upplevt. Ångest.
Men det finns alltid ljus. Och det finns alltid hopp. Det måste man försöka komma ihåg.

Redan i januari började jag skriva på en gästlista. Med de människor som på olika sätt, i stort och smått, stöttat och funnits där. Jag såg framför mig ljus, sol, dricka bubbel. Att jag på något vis, som jag då inte visste hur, tagit mig ut ”på andra sidan” och skulle fira detta.

Sen kom coronan. Vår-fest uteslutet. Otroligt frustrerande. Det var ju en målbild jag haft och ville uppfylla.

Eftersom jag är så lyckligt lottad att jag ville bjuda närmare 25 personer, kvinnor enbart, (det har funnits bra män där också, men detta var inte en fest för dem denna gång...) så kändes det som att detta aldrig skulle bli av. Sen kom jag på att jag delade upp det. Det blev alltså tre fester.


Igår var den ”sista”, som jag väljer att kalla ”senaste” för det kommer finnas annat att fira, det är jag övertygad om.

Det finns nästan alltid någon (eller några) som vill hjälpa. Som har tid. Som kanske delar din erfarenhet. Som kan lösa något du inte förmår tänka ut. Som kan hjälpa dig vidare. Som kan vara arg med dig. Ledsen med dig. Glad med dig.

Var inte tyst. Och tappa inte hoppet.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln