Känslan av oro

Många känner stor oro nu.
I våras kastades vi alla in i en gemensam skräck och rädsla för döden och en farlig sjukdom. Många mår dåligt. Inte p ga corona. Utan av sin oro.

Ett problem med oro och rädsla är att den lätt kan expandera. Att oroliga tankar föder fler oroliga tankar. Och det finns väldigt mycket att oroa sig för om man verkligen börjar tänka efter. Extremt mycket.

Men saken är bara det, att det kan hända massor av saker som vi inte ens oroar oss för.

Tror ni t ex att jag i höstas satt hemma och oroade mig för om min man skulle träffa en annan och sticka och jag skulle sälja mitt hus?
Nej. Inte det minsta. Ingen oro alls kände jag för detta. Min oro rörde kanske bostadsräntor, poolbygget, att Eric skulle springa ut framför en bil, eller att det skulle vara struligt i kollektivtrafiken.

Det jag oroade mig för hände inte. Det jag INTE oroade mig för hände.
Vad är då sensmoralen? Vad är syftet med mitt inlägg? Att vi ska oroa oss mer och "bredare"?
Nej.

I morse läste jag att SMHI kanske skulle gå ut med varning till helgen om värmen. Och så tänker jag på alla som sitter inne och är oroliga för corona. Vill man dö av corona eller värmeslag och vilket ska man oroa sig mest för?

Vi ska hålla avstånd. Vi ska respektera myndigheter. Vi ska skydda de som bör skyddas. Men vi ska också leva. Inte enbart skydda och oroa oss för något som statistiskt inte borde väcka jättestor oro. Risken med detta beteende är att vi kommer råka ut för något än värre, något som vi inte ens oroat oss för...

Kom ihåg, EN dag ska vi alla dö-ALLA andra dagar ska vi leva...