6 månader sedan otrohet

När de två möttes den där kvällen på den billiga restaurangen, kvällen när han inte sa ”NEJ,jag är gift” och hon inte sa ”NEJ, du är gift” så var det ingen av dem som från den stunden tog något som helst ansvar för en enda konsekvens av det handlandet.

Jag kan till VISS del förstå att relationer vid sidan av ibland kan växa fram. Jag tycker man ska lämna befintlig relation först men det är en annan femma. Det är tråkigt och jävligt men det händer.
Det som hände mig händer inte ofta. Inget växte fram utan enbart impulser styrde. Och idioti, för att tala klarspråk.
Att två människor möts slumpartat på en AW och BÅDA tycker att det verkar vara en bra idé att inleda en relation trots att den ena är gift hör inte till vanligheterna.
Det normala och friska här är ju att en av dem stoppar. Självklart helst då den som 3 månader tidigare gift sig och som 4 månader tidigare dragit igång ett stort pool-arbete vid huset för över en halv miljon kronor. Men som nu istället gör valet att dra någon svajig lögnaktig version på temat ”min fru förstår mig inte” som inte ifrågasätts i den grad det borde ha ifrågasatts.

När jag berättade för vänner vad som hänt trodde de mig inte ”Nej det går inte till så, de MÅSTE ha träffats längre tid”. Nej. Det gick till så här.

Han hade inte några som helst problem att ha en sexuell relation med två personer samtidigt. Inga problem hade han heller att säga ”jag älskar dig” till två personer samtidigt. Eftersom de orden helt saknar berydelse från hans sida.
Och inga som helst tveksamheter fanns heller att krossa vår familj efter ett par träffar med en okänd person. Inga tveksamheter och inget ansvar. Han stack och tänkte byta liv.


När deras förhållande efter ett par taffliga träffar outas om hemma hos oss en månad senare, den 1:a advent och 10 dagar innan Erics 6:e födelsedag, är det starten på en mardröm. En verklig mardröm. Där mardrömmen faktiskt inte är otroheten i sig utan alla konsekvenser som blir. Och att de två inte tar något ansvar för dem. Inget alls.
Jag förstår på en gång att huset måste säljas. Hans underliga idé om att människan han inte känner alls ska flytta in är helt orealistisk och p g a pool-arbetet blir konsekvensen ekonomiskt att ingen av oss kunde bo kvar i huset.
Vem tog ansvar då? Vem tog ansvar för att vårt barn var tvungen att byta skola och lämna alla sina vänner sen 5 år? Att mina katter inte längre får vara utekatter? Vem av dem tänkte på det när de planerade sin gemensamma framtid?
Ingen av dem tog heller ansvar för att få huset i presentabelt skick till visning. Ingen av dem tog ansvar för att poolen skulle bli färdigställd. Ingen fixade material och kaffe till hantverkarna. Ingen av dem betalade heller de 60.000 kr extra det kostade. Ingen fixade bilen som gick sönder. Ingen av dem skötte kontakten med mäklare.
Medan de två på allvar lekte ny familj och tydligen trodde att de skulle flytta ihop och köpa villa, volvo, vovve så var det heller ingen som heller tog ansvar för att lämna och hämta vårt barn i skolan. Och vem tog ansvar för barnets välmående? Inte någon av dem. Bara deras egna egon var värt något.

När man med berått mod försöker krossa barnets mamma, helt utan minsta respekt för henne, så kanske man måste ta något slags ansvar för barnet i fråga kan man tycka? Men nej.
Jag fick leva med hot och utbrott och tre månader av mitt liv är som ett svart hål. Som en mardröm dygnet runt var det. Där adrenalinet pumpade och pressen och stressen och ångesten var fruktansvärd.


Kommer jag förlåta detta? Aldrig. Jag förlåter aldrig den som inte visar respekt för andra människor. Som inte tar sitt ansvar. Som sätter sina behov främst.
Det som alla andra visste skulle ske hände till och med fortare än vi trott. Deras relation, ”relation”, tog slut lika fort som den startade. Ingen tog ansvar då heller. För då trodde han att han kunde ”flytta hem”. Bo med mig. Som att inget hänt. Fast ALLT hade hänt.
Han var inte ”välkommen där” sa han. Som att han var ”välkommen” med mig. Aldrig någonsin har en person varit så lite ”välkommen” som han var då. Men det struntade ju han i. Han gjorde det som passade honom bäst. Igen.


Mitt liv kommer bli bättre utan en sådan här person.
Om man inte vill läsa sin historia så är ett tips att aldrig gifta sig med någon som driver en blogg eller att inleda en relation med någon vars fru driver en blogg och som vägrar ta skit från människor som inte visar respekt och beter sig bra. Mig tystar ingen. Och jag har tagit allt ansvar.
I förra veckan var det skolavslutning i Erics nya fina skola. De skulle skriva om sina bästa minnen från skolåret. Eric skrev ”Gustav Vasaskolan”. Sin gamla skola.
Den skola där han gått 1 1/2 termin innehåller såklart många fina minnen.
Ingen av dem tog ansvar för det heller.
Jag står här. Ensam med alla förklaringar på ett komplett oförklarligt beteende.
För DET finns ingen förlåtelse och ingen förståelse.
Någonsin.


Och ja, jag kommer prata och skriva om detta så mycket jag vill och känner för. Har fått mycket respons från människor som på olika sätt känner igen sig och som finner tröst av att inte vara ensamma.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln