Ensamt!

Det är fruktansvärt ensamt och plågsamt att vara den enda vuxna i en skilsmässa med barn involverat.


När det är jag som måste svara på alla frågor. Frågor som jag inte har något svar på. För jag har inte fått, och kommer aldrig få, svar på dessa frågor.
Men ändå måste jag ge förklaringar som är tillfredsställande för ett barn att höra och kunna hitta förståelse i.


När det inte är som att vi är två föräldrar som gemensamt ska se till ett barns bästa utan att han enbart ser till SITT bästa.


När vidden av empati-lösheten och den känslomässiga störningen han har blir större och tydligare för mig för var dag som går.
När han vill prata om sina dejter med mig bara för på ett sjukt sätt trigga en reaktion. När han vill ta upp sitt hat till henne han var otrogen med som han numera kallar”galning”, och sen säger ”håll käften” åt mig framför våran son.

Då undrar jag mycket. Framför allt undrar jag varför jag skyddat honom. Varför jag försvarat saker fast inget försvar finns. Varför jag gett lojalitet när jag inte fått den tillbaka.


Varför jag vänt och vridit ut och in på mig själv för att korrigera för HANS brister och problem...


När jag var 23 år lovade jag mig själv att bara träffa bra män, efter ett antal mindre lyckade.
Jag svek mig själv nu.
Jag kommer inte svika mig själv på det sättet igen.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln