Deppigt!

Jag kanske inte brukar dansa runt och tycka livet är jättehärligt, så är det inte alltid... Men jag brukar tjata om, OCH tillämpa själv, att uppskatta de små sakerna i vardagen.
En god middag, ett glas gott vin, naturen, havet, vackra blommor, vänner.
Nu känner jag mest tomhet. Och att jag verkligen inte har NÅGOT att se fram emot.
Jag har gått igenom skärseld och ångest under 3 månader. Gråtit, skrikit, inte sovit och i detta fixat praktiskt och tagit hand om Eric ensam på heltid.
Min blivande exman beter sig som en galning och är dessutom elak och en obefintlig pappa. Och nej... Det är inte ”min historia”, det är den sanna. Jag har föesökt hitta ”förmildrande omständigheter” men det finns tyvärr inga.

Jag har flyttat. Packat ihop och stuckit bara. För när hans otrohet var över efter 3 månader kom han ”hem” och tyckte att jag kunde tvätta hans kläder igen medan han låg i sängen och surfade på Tinder. Jag var tvungen, av hälsoskäl, att ta mig och Eric därifrån. Från mitt älskade hus.

Vi har det bra. Det kommer bli ännu bättre. Men på måndag skulle mitt älskade barn och jag ha åkt till Lanzarote och bara myst på all inclusive. Jag skulle få vila.
Nu fick vi corona i stället. Ja vi är ju friska än så länge men det är så deppigt! Så hemskt! Och jag känner mig egoistisk som tånker på min missade resa, men jag har överlevt och orkat med dagarna till nu med tanke på den resan. Och nu ska jag hitta annat som glädjer mig. Det känns långt borta. Väldigt avlägset.
Trots tulpanerna jag köpte idag känns det mörkt.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln