Ångest och Kycklingfärsbiffar

Jag ber om ursäkt. Jag har varit lite misstroende mot all denna ”ångest” man hör om finns överallt i samhället och som ökar. Har känts väldigt diffust.

Nu känns det inte det minsta diffust längre. Igår hade jag en stark dag. Som att kag klarade vad som helst. Idag är det ångesten som är stark. Det som lindrar är långa promenader och att träffa andra människor. Gärna i kombination.
Mitt liv just nu är som att min man har dött. Den jag varit med i nästan 8 år finns inte mer. Men istället för att få sörja har det dykt upp en galning som jag på INGET sätt känner igen eller känner. Som jagar mig med förvirrade/konstiga krav och önskemål och underliga resonemang. På intet sätt logiska.
Mitt i detta pågår livet ”som vanligt” varje dag. Man ska äta, tvätta, jobba, ta hand om barn. Jag har fortfarande svårt att äta hemma ensam med Eric. Jag är illamående. Det går bättre med fler människor där. Och när har JAG någonsin haft problem med att äta ??!? Det är sånt jag bara hört om och adrig upplevt :)
Och som sagt. Äta måste man ju. Idag skulle jag haft besök som blev inställt pga sjukdom (mycket sjukdomar som snurrar nu...) så lunchen blev lite festligare än de köttbullar som snurrat här ett tag:
Kycklingfärsbiffar (med mycket cheddarost) med en tomat/avokadosallad och jalapenjo-majjo.
I morgon kommer en annan dag...

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln