Före och efter och alltid

Jag är en del på Instagram, följ mig gärna där, kostvagenveronica.

Och nu har jag verkligen förstått och sett hur mycket alla älskar före och efter-bilder. Älskar förvandlingen från ”tjock och ful” till ”smal och snygg”. En del konton/personer lägger ut bilder på sig själv var och varannan dag med hur de var ”förut” och hur de är ”nu”. Tidningar älskar också före och efter. När jag blivit intervjuad av olika tidningar vill de alltid ha någon gammal dålig före-bild att jämföra med.
 
Varför gillar vi detta så? Är det inspiration ? En förhoppning om att fula alla ankungar kan bli vackra svanar.
 
Jag imponeras faktiskt inte, jag blir blasé. Och jag anser att lika stor som beundran är för den smala personen i nuet, lika stor är i sådan fall föraktet för tjockis-kroppen som lämnats. Varför tillåter sig vissa att gå upp till 150 kg? Som en f.d. kollega till mig sa när jag berättat att jag gått ner 25 kg. ”Varför gick du upp 25 kg?”. Hon menade inget illa och jag tycker frågan är väsentlig och hon ville veta.
 
Jag imponeras av en sak i dessa sammanhang, och en enda sak enbart. Människor som håller vikten över tid. Jag blir imponerad över varje månad. Över varje år. Över varje semester någon inte går upp i vikt. Över varje jul man kommer undan. Varje födelsedag där man vägde lika mycket som föregående födelsedag. Och det handlar inte om antal kilo.

Det här är något många inte förstår, som Monique på Lifezone förklarade bra i detta inlägg, och har försökt förklara och förmedla förut. Kampen är ständig.

För oss vars kroppar vill bli tjocka och kanske ett sockerberoende som lurar så är kampen ständig. Jämt. Alltid. Att gå ner några eller många kilo på en relativt kort tid är inte utmaningen. Utmaningen är alltid pågående. Vi har hittat ett sätt att äta men vi måste äta så jämt.
Vi har inte plötsligt förvandlats till smala personer som kan vara lite sådär skojiga och fira saker med tårta. Vi är inte smala på riktigt. Vi är smala tjockisar. Vi går upp i vikt av sådant som inte alla människor går upp i vikt av. Vi kan inte ”unna oss” som andra. Och det är en ständig utmaning och man möter ständiga svårigheter och utmaningar och man måste vara ödmjuk inför dem.
 
Döm till exempel om min egen förvåning när jag efter 4 år som godisfri står med en 300 gram (300, inte 200) chokladkaka på ICA för att jag ”måste” ha den. Och äter upp den. Trots min kunskap. Trots att jag vet och kan och att jag slutat med godis för längesen.
 
Det spårade inte ur där och då, jag var gravid, vilket tydligen väckte saker till liv men det gick bra. Jag är imponerad och stolt över att lyckats vara gravid med en viktuppgång på 12 kg som jag tappade 90 % av 2 veckor efter förlossningen och resterande 3 kg några månader senare (jag fick kämpa för dessa 3 kg !!!). Jag var så himla nöjd att jag firade med lite choklad då och då. Det var ganska kul att vara ”lite mer som andra människor”. Lite potatis då och då också. Jag menar, jag vet, men kan man VERKLIGEN bli tjock av potatis…? Och glass. Lite glass åt jag när jag var gravid, det är ju ingen fara, det gick ju bra då. LIght-läsk är gott på sommaren. Trocadero light, har ni provat ? Med mycket is. Det är ju sockerfritt. Och såååå gott!  Och sen alla roliga fina instagram-konton man kan följa. Där de bakar saker och gör godis som ser riktiga ut fast utan socker och mjöl. Wow. Jag följer!
 
Tills en dag. För några veckor sedan. När jag inser att det verkligen börjat om. Nej, jag har inte ätit pasta och bröd. Men det börjar ”spåra ur”. Jag har börjat avvika för mycket och det finns flera jeans som jag kom i ett halvår efter graviditeten som jag inte kommer i nu. Och jag vet vad jag måste göra. Jag måste återgå till EXAKT det som jag vet fungerar för mig. Strikt LCHF.
 
Jag avföljer alla ”roliga” Instagramkonton med bakverk och choklad. Snyft. Bort med sötning igen. Inte ”en” potatis. Tillbaka till det jag kan. Till den kunskap jag har. Till att trivas helt igen.  För skillnaden är enorm. På hur det är att känna sig nöjd med sin vikt och inte nöjd. På hur pigg jag är med LCHF-kost och hur trött jag blir av kolhydrater/socker. Jag vet det.
 
Jag är alltså efter-före-efter-mitt i just nu. Jag har ju absolut inte gått upp mina 25 kg. Men jag väger heller inte 68 kg längre. Men snart ska gamla jeansen på igen. Och jag blir piggare. Jag måste, jag ska orka jaga en supersnabb kille på snart 3 år.
 
LCHF år nummer 7 – Nu går vi vidare!

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln