Min barnmatsfilosofi

Efter ca en månad som mamma insåg jag att jag aldrig ska säga "jag tänker aldrig göra..." om mitt barn. För man vet aldrig. Och man gör det som funkar. Och man gör sitt bästa. 
Dock har jag ju grundtankar, både kring uppfostran och kost, som jag tänker göra allt för att hålla fast vid, så kan vi väl uttrycka det... ;)

Eric gillar mat och smakar det mesta. Han gillar inte allt och inte alltid. Idag kastade han t ex lax omkring sig. Det var lax med sås, ärtor och mozzarella-ost på hans tallrik och han petade lite i mozzarellan, sen ville han inte ha.
Vad göra? Ja, inte slänga fram en alternativ maträtt i alla fall!
Jag ger ofta mat till honom så. Lite grönsak (eller frukt) lite ost, mat, sås. Så att det finns flera saker, om han inte tycker om alla. Idag hade jag t ex hoppats att han skulle äta ärtorna, men inte ens de passade.
Så han kastade mat och fick sedan gå från bordet. Vi satt kvar. Efter 5 minuter kom han tillbaka och plockade med maten han kastat på golvet (man får inte städa för snabbt, haha), åt upp nästan alla ärtorna och till och med några tuggor lax. 
Jag tror att det är viktigt att inte ge upp och ge efter. Barn svälter inte sig själva. De kan bli sura och griniga när de är hungriga, men det är liksom ingen "fara". Jag vill att Eric ska lära sig smaka på allt och inte vara rädd för olika smaker.

Till exempel kan jag berätta att Eric ALLTID gillar stark mat. Kanske inte många som ger sina 1-åringar chili-ost (från Boxholm) eller starkt chorizo-korv eller en röd thai-curry. Men han gillar allt starkt och rör inte en min. För han har ju tränat på det! I många fall tror vi vuxna kanske att det är för starkt för ett litet barn men varför? Hur tror ni barnen i t ex Asien äter? Inte Sempers o-kryddade barnmat utan familjens mat med chili i. Och då lär de sig. Hans mage reagerar inte heller på något sätt. Chili verkar inte vara något problem helt enkelt :). 

Här är en Eric-frukost från veckan. Äggröra, chili-ost, blodapelsin och en bit protein-bröd med smör.