Mat som tröst...

Nu med en liten bebis har jag haft tid att tänka (tänka hinner man... ;) ) på det här med maten som tröst, och att det är något som grundläggs tidigt och som så småningom, i kombination med all dålig industrimat och allt socker, kan skapa verkliga problem.

När det lilla barnet gråter tröstar man med mat. Lite varmt och lite sött och någonting att suga på, flaskan eller bröstet. Maten blir "inte bara mat" utan även mys i famnen. Värme och trygghet. Och det är nog därför vi (i Sverige, inte "vi", jag kommer INTE använda det...) varit så pigga på att fortsätta med välling när bröstmjölk/bröstmjölksersättning gjort sitt. För att förlänga perioden med sug på något lite varmt och sött som kan ge snabb tröst.
Och som sagt, sockerlösning får ju bebisen när den är några dagar gammal som tröst och smärtlindring. Och så fortsätter det. Jag minns fortfarande den glass jag fick när jag brände mig på en platta när jag var 7 år. Eller det godis man "belönades" med när man tagit en äcklig medicin.

I vuxen ålder är vi nog många som tröstätit då och då ibland. Och då äter vi choklad. Bullar/kakor, mackor, tårta, godis. Vi tröstäter inte morötter eller smör. Eller ägg. Vi vill ha något sött, något "mys" som påminner om den där barndomen med den trygga famnen.
Det finns djupt rotat i oss.

För många går den här tröstätningen helt överstyr. En sorg i livet kan få en människa att tröstäta sig upp ett antal kilo. Och sen tröstäta lite mer för att det är så ledsamt att vara överviktig. Och för att man kan "ta tag i det i morgon".
Mat ska inte vara för mycket känslor. Men jag tycker det är trist också om det är något som man bara ser som näring för att överleva. Det gäller att hitta balansen. Att njuta men inte för mycket. Att hitta tröst i annat än socker och snabba kolhydrater. Att få sina "kickar" i livet från något annat.
Då blir det bra.

Etiketter: diverse kost barn

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln