Man kan tro...

att han sover hårt men bara så länge det finns kroppskontakt... Nåde oss om vi försöker placera honom någonstans bortom oss själva... Tårarna rinner och underläppen darrar, pust...

Jag väntar fortfarande på att det ska bli lättare och jag ska få några sekunder för mig själv. Men jag försöker tänka positivt. Och hoppas att han kommer bli ett tryggt barn, med all denna kroppskontakt. Då är det värt varenda sekund!

Etiketter: barn

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln