Man kan tro...

att han sover hårt men bara så länge det finns kroppskontakt... Nåde oss om vi försöker placera honom någonstans bortom oss själva... Tårarna rinner och underläppen darrar, pust...

Jag väntar fortfarande på att det ska bli lättare och jag ska få några sekunder för mig själv. Men jag försöker tänka positivt. Och hoppas att han kommer bli ett tryggt barn, med all denna kroppskontakt. Då är det värt varenda sekund!

Etiketter: barn

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Annika » Min nya diet...:  ”Tack för svar! Körde LCHF i 6 månader och gick bara ner 4 kilo (för några år sed..”

  • Helena » Deppigt!:  ”Alltså,en del karlar..de kan man leva utan! Vilket du också kommer göra,väldigt ..”

  • Anita B » Corona, bunkring och egoism:  ”Jag bunkrar ingenting. Tvärtom har jag under en tid ätit upp från frysen som sna..”

  • Gunilla » Corona, bunkring och egoism:  ”Vi har fått avboka en resa till Cran Canaria pga akut sjukdom. Nu känns det änd..”

  • Kajsa » Grön smoothie:  ”Googla på Food pharmacy och kebnekaisesmoothie. Den brukar vi göra. Har även haf..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln