Förlossningsberättelse...

Så här gick det till när Eric kom till världen:

Natten mellan torsdag och fredag började jag få lite små förvärkar. De var korta och kändes mer som kraftiga sammandragningar och inte speciellt smärtsamma så på fredagen kändes lugn och ute på stan och lunchade med en fd kollega. Och på dagen hade jag inga värkar alls. Natten mellan fredag och lördag var ungefär samma sak. Och på dagen ingenting. Natten mellan lördag-söndag blev mycket värre. Smärtsamma värkar ca var 15:onde minut, ibland tätare. Jag laddade ner en "värk-app" i telefonen (haha, vilka grejer det finns?!?!) bara för att hålla koll där mitt i natten om det skulle gå undan plötsligt. Det gjorde det inte...
Satt i soffan hela dagen efter med någon värk i timmen. Googlade massor, som man inte ska göra, och väntade på ökad intensitet/täthet på värkarna, och natten efter kom det. Hemska värkar typ var 10:onde minut eller tätare från 21.00 på kvällen till morgonen efter. Värsta natten någonsin tror jag... Som sömntortyr...Kom fram till att värkarna gjorde mindre ont om jag satt än om jag låg ner så jag satt alltså i soffan hela denna låååååååånga natt med kudde och filt och försökte slappna av igenom värkarna. Hade läst boken "Att föda utan rädsla" och kan varmt rekommendera den, jag hade knappt klarat smärtan annars tror jag, även om man klarar mer än man tror...
Försökte stänga av hela världen och vara totalt avslappnad i varje muskel i varje värk. Så fort jag bara tänkte "aj" eller "när tar skiten slut??!" så gjorde det mycket mer ont.

Tittade på "Jenny Strömstedt" på TV 4 sent på kvällen. Jenny hade en skitsnygg vit klänning. Jag tänkte "DEN ska jag ha när jag överlevt detta och blivit smal-kosta vad den kosta vill". Mejlade Jenny där mitt i natten mellan värkarna och klänningen var en Marc Jacobs och kostade 7000 kronor så nja, vi får se... Men tanken på klänningen just då hjälpte faktiskt lite.

På morgonen ringde jag till förlossningen. Helt jäkla slut och fortfarande med täta värkar. Jag "fick" komma in! De sa att om "inget hänt" skulle jag få någon piller-cocktail och åka hem och sova på. Lät mycket lockande, även om tanken att "inget hänt" trots denna smärta inte kändes alls bra.
Jag tog en kopp té. En ostskiva också. Svårt att äta med så täta värkar. Sen åkte vi in vid klockan 09.00 på morgonen. Jag var öppen 4 cm och fick vara kvar och blev inlagd! Jipppieee!!! Fast 4 cm på all denna tid tyckte jag själv inte kändes så imponerande...
Vi fick ett rum. Jag blev erbjuden juice, värmekuddar, akupunktur, sängen gick att fälla upp och ner... Kändes helt underbart efter natten i soffan! "Detta är som ett SPA!" sa jag lyckligt till personalen, vilket de tydligen inte hört förut... :) (Dock hörde jag en kvinna som skrek i ett annat rum och det förtog onekligen SPA-känslan lite). Och jag fick kaffe! Tydligen brukade de som skulle föda aldrig vilja ha kaffe, men jag fick i mig 1/2 kopp mellan värkarna. Mitt blodtryck när jag kom in var 145/95, vilket orsakade blodtrycksmätning "hela tiden", och någon tablett som skulle sänka blodtrycket. (Det var bara denna dag som blodtrycket var högt, jag tror själv att det var pga stress pga de smärtsamma nätterna).
Ja, sen låg jag där... Värkar, personal som kom och kollade då och då, och det hände verkligen inte mycket. Mer än ökad smärta. Jag blev erbjuden lustgas. Vattnet gick inte "av sig själv" så man fixade det och massa vatten kom ut...Blev yr och höll på att kräkas av lustgasen men inget i övrigt hände i form av smärtlindring så jag ratade den. Värkstimulerande dropp sattes in för att öka på värkarna eftersom "både du och livmodern är trött efter så mycket värkar", och samtidigt bad jag om Epidural-bedövning, vilket tydligen också var blodtryckssänkande så det uppmuntrades.
Kände ingen smärta alls av epidural-bedövningen, men att med massa värkar och stor mage och inga magmuskler försöka inta den positionen som krävdes för att sätta bedövningen kändes fysiskt omöjligt och ur-jobbigt...
Klarade det dock och fick massor av beröm av narkosläkaren för andningen och avslappningen (sa åt dem att "nu har jag värk rör mig inte..." och sen total avslappning, sen fick de fortsätta med vaddenupysslademed i min rygg...).
Och sen, WOW, ingen smärta mer! Sprutan satt som en smäck och jag somnade till. Halvsov, blev undersökt, nya barnmorskor, och läkarstuderande kom och gick...
Och plötsligt vaknade jag upp frysande. De tog febern och jag hade 38,5. Skakade av feberfrossa och det var jobbigt. Fick intravenöst febernedsättande men febern gick ändå inte ner. Den pendlade mellan 38 grader och 39,5, inte optimalt när man ska föda. Och inte optimalt att inte ha ätit heller, när det drog ut på tiden... Drack blåbärssoppa och juice och tog en tugga chokladboll från min sambo (man får inte äta ifall det blir operation, visste ju inte jag.. Hade hört innan att man "blir inte hungrig när man ska föda", jag var JÄTTEhungrig...).
Glukosdropp sattes in för att ge energi. Man ökade värkstimulerande droppet. Sa, "nu är du öppen 8 cm", klockan var då kväll och att Eric skulle födas på Nobeldagen började kännas tveksamt...Och klockan 21.00 kom tredje passet barnmorska/sjuksköterska, då hade jag legat där i 12 timmar. Var halvt i dvala och ringde om påfyllning på Epiduralen då och då. Satt på pilatesboll, gick med gåstol. Halvsov lite mer. Fick antibiotika intravenöst.
Och plötsligt kommer barnmorskan in, mitt i den skönaste sömnen jag haft på länge-sambon hade också slocknat i fåtöljen bredvid, så säger hon "nu är det dags att försöka föda"...
"Ehhh, va?!?! Eller så sover jag bara liiiiiiiiiiiiite till..." Jag tänkte att det var väldigt konstigt upplägg på den här förlossningen, inte alls som jag trott... :)
Bedövningen satt så bra (FÖR bra?) att jag, i kombination med febern, inte ens kände värkarna längre. Så jag sa till barnmorskan "säg vad jag ska göra" och hon sa till när det skulle krystas. Kändes väldigt konstigt allting men inget som gjorde ont. Jag tänkte i min feberyra att "varför måste JAG göra detta, kan de inte bara dra ut barnet om han nu nästan är ute... Sugklocka, kejsarsnitt-gör NÅT, JAG har FEBER JU?!?".
Men nej, jag skulle göra själv tydligen så det var bara att göra. Och på 12 minuter krystvärkar (har jag läst i journalen, jag hade tappat allt tidsbegrepp) så kom han ut. Född 13-12-11.
Väldigt surrealistiskt och mitt tydligaste minne efter det är apelsinjuice i vinglas och skogaholmslimpa som personalen kom med. Världens godaste limpa faktiskt om man tänker efter... ;) Och en jättefin bebis såklart!
Dagen efter fick jag "sätta betyg" på min förlossningsupplevelse. Kanske inte lät som en jätte-lattjo grej med feber och högt blodtryck och dagar med värkar, men jag gav 9 av 10. För att ALLA passen med barnmorska/sköterska var fantastiska människor! För att narkosläkaren räddade mig från smärta. För att man bara ringde på klocka så fick man juice och smärtlindring.
Min natt hemma i soffan var sju resor värre, och så fort man kom till sjukhuset fick man ju liksom hjälp. Fick beröm av barnmorskorna också för andningen, de trodde att jag gått kurs men jag hade ju bara läst en bok.
Men det är mitt enda tips. Att försöka andas och slappna av i värkarna, så fort man spänner sig ökar kroppens stress, och därmed smärta. Och tänka positiva tankar. Av typen "denna värk tar mig närmare bebisen".  Åtminstone inte tänka supernegativa tankar... :)
Sen får man ta det som det kommer...

Etiketter: barn

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln