En ost-kväll!

När jag fick reda på att jag var gravid så stängdes plötsligt dörrarna till alla eventuella laster... Det kändes hårt!
Jag har alltid haft en last. Smågodis så länge jag kan minnas. Ljus Marabou-choklad. Sen började jag röka. Sen slutade jag röka. Drack vin. Gott vin till god mat. Och jag brukade även festa till det med nikotintuggummi till vinet ibland, jag kallade det för att "fest-tugga", många skrattade åt det men jag sa själv att det var min enda last och att jag aldrig tänkte sluta.
Och ost såklart. Jag har nog aldrig smakat en ost jag inte tycker om.

Så plötsligt. Långa listor på att jag inte "får" äta någonting som är mina laster. Eller dricka gott vin. Eller "fest-tugga". Och sen äter jag ju inte socker när jag äter LCHF. Vad finns kvar...?
"Jag har ingen last, jag MÅSTE ha en last!!!" sa jag desperat till min pojkvän och barnets pappa. Att vara utan last suger!
Eftersom alkohol och nikotin inte är bra för mig så okej-bara att avstå och försöka se glad ut... Och sockret kan jag inte ta tillbaka.
Men osten...?

Jag grävde vidare i ost-frågan och gjorde bedömningen att ost-lasten får vara kvar. Opastöriserad eller ej. Jag gjorde en riskbedömning och jag bedömer att jag fortsätter äta alla ostar jag vill. Läs gärna mitt inlägg om detta HÄR hos Kostrådgivarna. 

Och i helgen var vi ute och köpte fantastisk Halloumi och olika grönmögelostar på en gård utanför Stockholm...

Och igår mumsades det på ost, mina egna frökex och päron. 
Också lite bayonne-skinka på det.

Så detta är min last just nu. Ost. Och jag försöker hålla mig till det trots att socker-monstret också ropar "bara idaaaaaaag..." och "bara liiiiiiiiite....".