Vardagsfrukost och graviditetstecken...

Här är min standard-vardagsfrukost.

Skillnaden mot före graviditeten är ett ägg till och lite fler bär i den ryska yoghurten. Gärna blandat, som idag, både jordgubbar och hallon. Också kaviar istället för majonnäs till ägget. Fast inte varje dag, det blir ägg och majonnäs vissa mornar också. 

Det "intressanta" med de två äggen är att de kom till genom att jag lyssnade på kroppen, inte att jag tror att jag ska äta för två:

Av olika skäl var jag ända in i vecka 12 innan jag visste att jag var gravid. Det innebar att jag hade 3 månader med diverse symtom, varav jag ignorerade en del, undrade över en del, hade en del (av läkare konstaterat) symtom ihopkopplade med stress.
Jag mådde ju förhållandevis bra, om jag mått väldigt illa eller hade kräkts varje morgon hade ju allt troligen klarnat tidigare...:)
Men det som hände, som i efterhand är lite intressant var:
1. Jag blev inte sugen på vin längre. Detta var jättekonstigt. Jag menar, ett glas rött till maten har jag ju alltid gillat. Och nu tog jag plötsligt bilen till en tjejmiddag. Provade hälla upp något glas hemma, men det var inte gott. Jag diskuterade med en kompis som höll med om att det var "något fel". En annan kompis sa att nu var det rosévins-säsong så det kanske var så att min kropp helt enkelt "sa ifrån" mot rödvin på våren (underbara diskussioner, haha!).
2. Den frukost som mättat i flera år mättade inte längre lika bra. Jag började lägga till ett ägg. Och jag ville ha mer hallon. Typ dubbelt så mycket. Minst. Jag ifrågasatt detta i tanken, men jag åt det i alla fall. Vikten höll sig konstant så då var väl allt lugnt tänkte jag. Och jag är glad att jag lyssnade- min tanke är att det var folsyran i hallonen som kroppen ville ha. Och likaså i majskolvarna, som plötsligt blev det mest fantastiska att äta.
3. Jag köpte en chokladkaka. En 200 gram. Jag liksom bara tog den där på Konsum.
Och har inte handlat godis på 3 1/2 år och tog alltså heller inte någon liten sak utan en gigantisk chokladkaka.
Vad min kropp ville här vet jag inte men jag var otroligt trött. Jag var inte sugen på vin. Kaffet smakade heller inte lika gott längre, jag liksom tvingade i mig för att försöka piggna till men det fungerade sådär. Jag tror att jag helt enkelt ville ha den där kicken och "uppåttjacket". Och saltet. 

Jag är i alla fall glad att jag inte ignorerade min kropp. Att jag lät bli vinet ( i alla fall några veckor...). Att jag inte struntade i hungern, även om den var "konstig". 
Man ska lyssna på kroppen, det är jätteviktigt. Men lyssna "lagom". Och med det menar jag att man inte ska lyssna så noga på signaler om att man vill ha "lite socker men bara idag...". Det får man försöka ignorera och stänga av och hitta strategier att lösa. Men ibland kan kroppen vilja ha något vi har brist på, något vi behöver. De signalerna är viktiga.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln