Barn och maten

Kost är ett intressant ämne i många olika sammanhang. För äter gör vi ju överallt. I familjen, på resan, på jobbet, på dagis, i skola, med släkt och vänner. Och alla gör ju så olika. Och ibland så lika också.

Min fundering idag gäller barn som är "petiga i maten", vilket många föräldrar klagar över. Och hur man hanterar detta.

Igår var jag hemma hos en vän som har en son i 7-års-åldern. Vi åt middag och han var måttligt intresserad av den. Petade mest runt och ville göra annat.

Hur hungrig är man då, kan jag tänka?

Och när han inte åt informerade mamman honom om att han skulle få en macka senare.

10 minuter efter maten, tjat om glass. Han fick två glassar för hon orkade inte höra tjatet. En timme senare serverades det macka med O´boy.

Min tanke- Om man vet att något godare kommer serveras senare, varför ska jag då äta det som inte är lika gott (middagen) ?

Vad jag vet svälter inte barn i Sverige. Dvs om de inte äter middagen, och inte blir erbjudna massa alternativ, så kommer de att överleva ändå. Kanske somna lite hungriga. 

Ändå verkar många föräldrar bli livrädda om barnen inte äter, och ska genast börja erbjuda alternativ. Och många verkar hamna i en ond cirkel där barnen äter 4-5 maträtter och vägrar allt annat. Och det trugas och mutas och fixas och donas.

Jag dömer ingen, jag förstår att det inte är lätt och att man inte orkar alltid, men jag blir ändå nyfiken på hur man tänker som förälder i dessa situationer ? 

Jag kan inte minnas att jag fick massa alternativ när jag var barn om jag inte gillade middagen. Och jag minns inte heller att jag gick runt och var hungrig som barn. 

Hur resonerar ni föräldrar där ute kring "petiga" barn?

Den fina bilden lånad från bloggen "Carros ungar"...