Sockerberoende existerar!!!

Jag brukar försöka ha ett "diplomatiskt förhållningssätt" till saker och ting, för det brukar man komma längre med än att försöka banka in information i huvudet på folk som inte vill lyssna. Men ibland tröttnar jag. Och nu har jag tröttnat i frågan om sockerberoende. Verkligen TRÖTTNAT! 

Sockerberoende är ingenting som man "tror på eller inte tror på" likt man kan sitta över ett glas rödvin och diskutera vad man tror om livet efter detta om eller hur Gud kan tänkas se ut.

Det är ett beroende. Punkt. Det är en psykoaktiv drog som hos vissa hjärnor skapar exakt samma form av beroende som alkohol, narkotika, tobak, spel, sex...

Människor gömmer, smusslar, skäms och kämpar och sliter i det tysta mot sitt beroende. De går till affären varje gång och vill inte köpa socker men kommer hem varje gång och har gjort det i alla fall. De försöker tacka nej till tårtan på jobbet men klarar det inte för att suget är så mycket starkare än viljan. De går på dieter. Provar att äta kalorisnålt och Viktväktarna och byter ut maten mot godis eller bullar men kan ändå bli "godkända" med ett okej antal points och till och med gå ner i vikt med geléhallon... De känner sig ständigt misslyckade och sämre än andra med "bättre karaktär". De gräver i soporna efter godis som de kastat och "börjar om" var och varannan dag i sitt nya liv.

Sjukvården kan välvilligt hjälpa till och operera bort stora övervikter orsakade av matmissbruk. Problematiken sitter i hjärnans belöningscentrum men man opererar magsäcken...?! Kanske bättre att lobotomera direkt...?

Socker i stora mängder orsakar fysiska och psykiska skador i kroppen. Olika mycket hos olika människor, precis som vissa kan klara 30 års rökning utan att få lungcancer och andra inte.

Jag missunnar inte på något sätt människor som inte är sockerberoende att äta socker.

I en perfekt värld kan alla ta en efterrätt ibland, ett glas vin på festen, och kanske en ciggarett om andan faller på - men det är inte så det ser ut i den mer tuffa verkligheten för de med beroende-hjärnor.

Respekten för den sockerberoende är i stort sett likamed noll. En fd rökare eller nykter alkoholist blir inte bjudna på ciggaretter och alkohol varje dag, år efter år. Människor står inte där med bedjande ögon och säger "men nu gjorde jag ju det här för din skull" eller "det är ju bara jul/födelsedag/bröllop/fest en gång om året". De ifrågasätter inte att du slutat röka. Men människor ifrågasätter ständigt att du inte äter socker. De vill ha dig tillbaka "in i gemenskapen" och de vill att du ska göra undantag. De kommer inte respektera ett nej utan kommer fortsätta tjata. Och de gånger du är extra sårbar, av olika anledningar, kommer du att tacka ja, och få börja om din kamp - i det tysta...

Det är en tung börda att bära, denna brist på respekt från människor. Att man varje dag måste kämpa. Även om folk inte gör detta av elakhet så önskar jag verkligen att respekten för människors val av kost kan öka. Att man får äta sin matlåda utan att samtidigt behöva hålla kurser i näringsfysiologi från sådana som "tror att det är bäst att äta lite av allt" eller tycker att man ska ta en macka. Och att man kan gå på kalaset och bara ta kaffet utan att bli ifrågasatt varför man inte tar tårtan "bara idag".

Den sockerberoende som slutat med socker måste ta sig igenom varje dag, i resten av sitt liv, dag för dag, med tanken "just idag är jag stark"...

Lite respekt och förståelse på vägen underlättar detta enormt...