Jag är en normalviktig tjockis...

Ofta är omgivningen (nu för tiden...) förstående till hur jag har valt att äta. Men ibland kommer massa frågor. Gärna "FÅR du äta det", "äter du det?, "men bara ibland kan du väl ta något gott..." "hur överlever du utan det eller det...?".

Jag är en överviktig tjockis. Bara det att många inte vet det för att den överviktiga personen numera finns väl dold i en normalviktig kropp som klarar BMI-tester och får OK på midjemåttet. Men ändå finns den personen kvar. Ständigt och jämt!  

Jag kan verka som att jag har "bra karaktär" men jag har "usel karaktär" om jag äter fel. Jag vet inte vad "ta en liten, liten bit" eller inte äta upp allt godis är... 

Om jag äter mat som triggar mitt sötsug tänker jag hela tiden "jag tar tag i det här i morgon". Eller på måndag.

Jag måste hela tiden tänka på vad jag äter, och för att slippa tänka på mängden mat så äter jag en kost som jag blir mätt, nöjd och pigg av. En kost som gör det enkelt för mig att avstå onyttigheter. Så fort jag gör större avsteg kommer något kilo. Och något sötsug. Därför vill jag inte. Jag "får" äta vad jag vill. Men väljer att äta det som fungerar för mig-den normalviktiga tjockisen.