Varför blir det aldrig lättare...???

Jag har ju haft (har?) en svacka i min löparträning... Känns motigt, segt... Igår när jag sprang bestämde jag mig för att strunta i tid och hastighet och bara springa lugnt så det kändes bra och så jag fick en bra upplevelse, och det fungerade. För annars tycker jag att det senaste passet sitter i hjärnan, och var det jobbigt och tungt så blir man liksom "rädd" att det ska bli likadant nästa gång och så blir det en ond spiral.

Eller som min mycket bra-iga löparkollega på jobbet sa sist vi sprang "Men varför blir det aldrig lättare?!??!". Vi brukar peppa varandra så gott vi kan men den här dagen sög det rent ut sagt och löpturen slutade med en promenad och inhandling av lunch...

Men bara att fortsätta. Snart känns det bättre. Och en sak är säker-man får inte mer ork att träna genom att sluta träna...

Några veckor till årets första lopp... Grillfemman.