Om Åsa, en härlig LCHF-succé med bilder!

I mars i år var var jag och hälsade på en gammal vän från gymnasiet.

Vi umgicks jättemycket under några år i skolan och efter skolan. Sen flyttade jag, och vi tappade kontakten, och hittade varandra via Facebook för något år sedan. Och när vi träffades tidigt i våras hade vi inte setts på hela 13 år...

När jag tänker tillbaka på Åsa från skoltiden så är det en jättesmal person med en godisskål jag ser framför mig.

Det fanns alltid godis hos Åsa. Jag minns också att hon älskade semlor, och brukade äta 1 semla om dagen till lunch i skolan så länge det fanns (som tur var inte lika länge som nu).

 

Jag och Åsa brukade äta fläsk eller bacon med stuvade makaroner i hennes kök- en stor favorit! De där gammeldags makaronerna och röd mjölk... Fikabröd fanns också alltid när man kom dit och fikade.

Vi brukade även äta kräftor året runt och kunde sitta och dela en hink kräftor dagtid (och dricka saft till) när hon var mammaledig och jag pluggade.

 

Åren gick. Kilona kom. Mina kilon och även Åsas kilon. Den där smala människan som såg ut som ett streck...

20 år efter gymnasiet och 2 barn senare var det inte samma Åsa jag träffade. Eller "ser du hur jävla fet jag har blivit??" som jag tror var hennes första kommentar när vi träffades:-)...

 

Jag var inte där för att prata LCHF. Jag var där för att ta en fika, och Åsa var bekymrad innan när jag sa att jag inte skulle ha något sockerfika, men jag sa att om hon verkligen ville bjuda på något så gärna bär och grädde.

Så vi åt bär och grädde och pratade. Åsa tog upp det här med kosten. Pekade på någon Modifast-förpackning ovanpå kylen som hon avskytt att hålla på med och inte ens gått ned i vikt av. Sa att Viktväktarna inte fungerat. Frågade vad man åt om man inte åt pasta. Sa att hon älskade sina kolasnören (ni vet sånt där BARN-godis...) och "inte kunde leva utan dem".

Jag åkte hem. Någon dag senare anmälde sig Åsa till min webb-kostrådgivning och körde igång. Hon ringde mig flera gånger om dagen och frågade om hon kunde äta än det ena och än det andra, och jag var ärligt talat tveksam till hur det skulle gå.

 

Åsa ogillar att laga mat (men är den som lagar all mat hemma), hon har två tonårsbarn med åsikter om mat och hon har dessutom en njur-sjuk man som inte ska äta mycket protein.

Jag bedömde oddsen som relativt dåliga (förlåt Åsa!) för att hon skulle orka hålla i en kostförändring. MEN JAG HADE FEL!

Varannan vecka sms:ade Åsa hur mycket hon gått ner i vikt och det blev kilo på kilo på kilo. Och helt oändligt många centimetrar i midjan.

Vi pratade då och då. Om hur det skulle gå på semestern. På helgen på någon herrgård med efrerrättsbuffén. Och det gick så bra hela tiden. Åsa lyckades få LCHF att fungera i sin vardag!

Nu har jag hälsat på Åsa igen. En annan Åsa. Som nu har gått ner 17 kg i vikt!

Visst är hon bra?

Och jag tycker att hon är en fantastisk inspiration för andra! Om Åsa kan så kan DU!

 

Kolasnörena? Jag har kollat. Inte ett enda kolasnöre har hon ätit sedan den där dagen med massa snö i våras när hon sa att hon "inte kunde leva utan kolasnören".

 

Inga stuvade makaroner längre för Åsa och mig. Inga välfyllda smågodis-skålar. Men kräftorna kan vi fortfarande äta, och det är ändå det viktigaste:-)...

 

Visst säjer vi GRATTIS till Åsa?!??!!

Åsa i mars -2011
Åsa i oktober -2011

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln