Pust, det är inte lättare för mig än för er!

Träning...

Ärligt talat så är jag en person som aldrig har varit något träningsfreak. Min idrottslärare från gymnasiet som sa "Nu MÅSTE du FÖRSÖKA ta med dig kläder till lektionerna, annars måste jag ge dig ett streck..." skulle antagligen gråta glädjetårar över att det ändå gått så väldigt mycket åt rätt håll för mig, men jag får kämpa!

Varför? Jo, för att träningen inte ger mig någon fantastiskt kick...

Jag tycker inte att det är jätteroligt och tar inga glädjeskutt innan jag ska gå till gymmet eller gå ut och springa...

Har länge varit en extrem "periodare" när det gäller träning och minsta lilla kan få mig att skylla ifrån mig och "slippa" träna... Hopplöst!

MEN trots detta-envis! Varför? Jo, för att jag mår bra av träning. Jag blir pigg efteråt, jag får bättre kondition, jag blir starkare och mår mycket bättre i axlar och nacke...

Så i januari lämnade jag till och med nyårslöfte... Bra gjort av mig, jag behöver press.

Sedan januari har jag gått till gymet 2 ggr per vecka. Jag cyklar, springer... Ändå hänger det på en skör tråd hela tiden och ursäkterna lurar hela tiden långt bak i huvudet.

Hinner jag träna? Orkar jag? Är jag helt frisk eller har jag ont någonstans? Passar det bättre i morgon?

Och nu har jag en helt ny VALL att ta mig över! Att min kollega som jag gått och tränat med har slutat! Kämpa på ensam alltså! Då behöver man inte ens ha ursäkter att säja högt, bara tänka dem...:-)

Till er som inte känner så här inför träning- GRATTIS! Jag är avundsjuk!

Till er som känner som jag, kämpa på!

Träna gärna i sällskap med andra, bestäm hur ofta/vad du ska träna och håll fast hårt vid dina träningsdagar, hitta inte på ursäkter, skaffa en PT så ni får lite extra press, belöna er när träningsmål är uppnådda...

Nu kör vi vidare!